Så kan vi hantera kriser, förlust och sorg

Förbered dig, främja gemenskap och hjälpsamhet och motverka skenande katastroftankar. I det här blogginlägget får du ta del perspektiv som kan hjälpa dig genom kris, förlust och sorg.

Det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget är sämre än på väldigt länge. Naturligtvis gör det oss oroliga även för säkerheten i vårt eget land. Parallellt med att hantera den egna oron behöver de flesta av oss också finnas tillgängliga som stöd för andra i våra liv, vuxna som barn. För att kunna ta hand om andra behöver vi också ta hand om oss själva.

Jag har publicerat en del om detta på Instagram och i och med det började jag diskutera en del av livets svåra frågor med en följare som också är präst. Personligen är jag inte medlem i kyrkan och jag är inte troende. Däremot har jag stor respekt för människor som hjälper andra och därför bad jag henne gästblogga. Här kommer hennes svar på några av de frågor jag ställde.

Vem är det som gästbloggar?

Jag som skriver heter Gabrielle Jacobsson och jag har bland annat arbetat inom äldreomsorg, med vård i livets slutskede, rehabilitering och allmän omsorg. Jag är även präst i Svenska kyrkan med erfarenhet av att möta människor i kris, förlust och sorg, personer med psykisk ohälsa och barn och unga som far illa i hemmiljö eller skola, personer som lever med våld i nära relation, övergreppsöverlevare och andra som mött stora utmaningar i livet. Jag trivs som bäst bland djur och i naturen, friluftsliv med häst och hund är en favorit och jag har ett intresse för hemberedskap. Mina perspektiv här i bloggen grundar sig både i egna erfarenheter av utmaningar och krishantering och stöd till människor jag mött.

Wilda och jag bollade några frågor som kan dyka upp i samband med ett förändrat världsläge, krig i Europa och ökad oro när det gäller säkerheten i vårt eget land. Ett begrepp jag har i bakhuvudet och ofta återvänder till är Överlevnadstrean.

Överlevnadstrean är något jag återvänder till ibland. Vi klarar oss, grovt räknat, tre veckor utan mat, tre dygn utan vatten, tre timmar utan skydd mot väder, tre minuter utan syre och tre sekunder utan hopp. Vi behöver hoppet för att överleva likaväl som vi behöver syre. Min uppfattning är att vi både kan hjälpa oss själva att behålla eller återfå hoppet och att vi i allra högsta grad kan vara ett vikarierande hopp för någon annan. Vi kan sprida hopp vidare till vår omgivning. Ofta sker det bäst genom kloka handlingar mer än via floskler och hurtiga ord.

Här är några av dessa frågor och mina tankar om dem:

Varför ska vi leva som vanligt när kriget känns så nära?

Först vill jag säga: se över din hemberedskap en sväng, se så du har det mest elementära i ordning. Wilda har bra blogginlägg om krisberedskap för nybörjare. När du har gjort det är det dags att vårda din nuvarande hälsa för att vara i så bra skick som möjligt den dag du möter utmaningar av olika slag.

Att ”leva som vanligt” när kriget känns så nära i Europa handlar både om att vardagsruljansen håller samhället igång, vi behöver att vårt samhälle är välskött och fungerande inför eventuellt sämre tider. Det handlar även om att vi som individer behöver vara i gott skick för att ha motståndskraft mot de utmaningar som kan vänta längre fram i våra liv. Vi behöver anpassa oss efter det läge som råder och acceptera det som vår nya vardag för att inte bli handlingsförlamade och överväldigade av stress. Ingen blir hjälpt av att vi förlorar oss in i panik. Genom att behålla våra vardagsrutiner hjälper vi oss själva att hantera det som skakar om oss. När saker i den närmaste tillvaron fortfarande är begripliga och bekanta så underlättas återhämtningen vid chock eller kris. Jämför t.ex. med när barn förlorar en förälder, då kan rutinen med att gå till förskolan vara en igenkännandets glädje och trygghet i en tillvaro som i övrigt präglas av kaos för det lilla barnet.

När vi är oroliga och det som händer i omvärlden känns svårbegripligt och ogreppbart så är det bra att bryta isolering och ensamhet, ägna sig åt en fritidsaktivitet, njuta av kultur eller en trevlig utflykt, söka sig till gemenskap och sammanhang som ger tillfälle att fokusera på annat än det som oroar. Dessutom stoppar det katastroftankar från att skena iväg alltför långt med oss om vi istället umgås med andra människor. Genom att vårda hälsan på det här sättet får vi ett andrum där vi kan fylla på med trygghet, glädje och goda minnen istället för att låta den överväldigande oron kidnappa oss in i nedbrytande stress som varken hjälper den fysiska eller psykiska hälsan och framförallt bidrar den inte till rationella idéer.

Hur kan vi finnas där för oroliga barn och vuxna i krislägen?

Ibland hör vi att ”samhället” ska ta ansvar för det ena och det andra. Men. ”Samhället” är inga andra, utan består av oss medborgare. Vi behöver ta ansvar för och hjälpa varandra i kris. Ingen av oss blir hjälpt av att någon är alltför rädd eller irrationellt agerande på grund av stress. Ur säkerhetsperspektiv behöver vi ha tillgång till de smarta delarna av vår hjärna som inte funkar lika bra när vi är för rädda eller stressade.

Rent konkret kan vi vara till stor hjälp för vår omgivnings oroliga barn och vuxna genom att involvera dem i gemenskap. Gemenskap är nyckeln. Är det kris i form av krig i vårt land så att det handlar om en tillvaro i skyddsrum eller liknande så är det toppen med kortleksspel, yatzy, frågesport, sång, klappramsor, ordlekar som väcker kreativitet i all enkelhet. Det kan handla om att göra flätor i varandras hår, ge handmassage, massagesagor på ryggen eller varför inte leka ”bulleribock” eller liknande? Möjlighet till fysisk närhet och att drömma sig bort i lek och fantasi ger utrymme för vila och andrum att mäkta med tillvaron. Genom att adressera lekar som dessa till barnen kan vi även locka vuxna att involveras på köpet och vi har ju alla glädje av aktiviteter som dessa, oavsett ålder. Alla stunder som ger en vila från katastroftankar och stress kan bidra till ökad ork att fortsätta stå ut, fortsätta orka tro på en ljusare framtid och kraft att vara varandras hopp.

Om krisen handlar om en enskild kris i livet, såsom förlust av en kroppsdel eller kroppsfunktion, partner, arbete, familjemedlem, hem osv. så är det bra att tänka att vi SKA störa i förtvivlan, ensamheten eller isoleringen. Vi ska INTE tänka att vi ska ta hänsyn genom att backa undan och lämna den drabbade, utan tvärtom. Skicka vykort eller SMS, erbjud personen att bli upphämtad för att följa med på promenad, fråga om du kan få lämna matlådor till personen, erbjud praktisk hjälp (fixa ved, handla, hämta barn, baka bullar hemma hos personen medan denne t.ex. vilar) och kom ihåg att hålla ut över tid. Kriser syns inte utanpå och kan pågå länge, så fortsätt att skicka hälsningar eller ringa då och då, fortsätt erbjuda skjuts eller promenader, fikastunder eller annat som kan passa. Jag själv har erbjudit personer att ta hand om min katt en tid, följa mig ut på stalltjänst eller att vara sällskap till min hund, hjälpa till att måla, räfsa löv, elda gräs, plocka bär osv. Aktiviteter som inte kräver så mycket samtal eller social interaktion, men som ändå ger ett avbrott och en vila från vardagens tyngd.

Om vi tänker på frågan utifrån den situation vi har i Sverige just nu när detta skrivs (krig i Europa och med oro över potentiellt större konsekvenser i vårt land framöver) så kan vi hjälpa både oss själva och andra i omgivningen genom att ransonera mängden nyhetsuppdateringar vi tar del av och minska flödet av krigsrelaterade intryck via sociala medier. Vi kan hjälpas åt att bryta tankarna hos någon som vi märker förlorar sig in i överväldigande stress över situationen och hjälpa dem att dämpa katastroftankarna. Detta både genom att få prata om oron en stund, vila från oron genom att erbjuda personen att samtala om annat, följa med på en utflykt, hjälpa till med något praktiskt en stund. Det kan vara så enkelt som att be personen om hjälp att googla fram information om något ni diskuterar så ni kan fördjupa er i det ämnet ännu mer, typ ”vad har de för meny på restaurangen du pratade om förut?”, ”när är det egentligen dags att så frön inför kommande odlingssäsong?” eller vad ni nu samtalar om.

Precis som vid en personlig kris/förlust så kan det vara hjälpsamt att finnas för varandra lite extra nu när det är gungigt i samhället och ovisst om hur det kommer bli utifrån kriget som pågår i Europa. Tänk gemenskap. Tänk aktivitet. Tänk avbrott från den vanliga lunken. Dela filmklipp på sådant som gör er glada, involvera er i barnens aktiviteter, hitta tillfällen att fira (namnsdagspicknick, våffeldagsutflykt, skattjakt, bygga koja under köksbordet, ha hemmaSPA), ha videosamtal med vänner eller släktingar som är geografiskt långt borta, bjud in till sällskapsspel. Involvera människor i gemenskap och skapa tillfällen att bryta tankarna på det som oroar, fyll på med trygga stunder och minnen.

En del bestämmer sig för att endast ta del av Sveriges Radios nyheter två gånger om dagen och inget annat, någon annan väljer att endast läsa sin lokala dagstidning som enda nyhetsflöde och begränsar sitt flöde eller sin tid i sociala medier. Genom att ta kontroll över mängden information som hjärnan tar del av så kan du reglera en del av det som ökar stress och oro. Ibland behöver vi hjälpa varandra att  begränsa intrycken genom att t.ex. be om att ni ska prata om annat en stund, byta TV-kanal eller hitta på något annat att göra en stund.

Att begränsa mängden omskakande intryck och öka mängden ”feelgood” kan vara hjälpsamt för att vårda sitt mående. Detta utan att avskärma sig och förneka vad som sker i omvärlden, givetvis. För en del kan det vara till glädje att följa konton i sociala medier som handlar om ens egna fritidsintressen, följa hashtags som visar bilder på ens favoriter när det gäller sport, mat, konst, musik, litteratur, friluftsliv, natur, fordon osv.

Geografisk distans kan begränsa på vilka sätt vi kan finnas för varandra rent fysiskt, men bara en så enkel sak som att spela spel tillsammans via någon app i mobilen kan vara nog så hjälpsamt och skapa en gemenskapskänsla. Det finns appar med både frågesport, schack, alfapet etc. och videosamtal eller telefonsamtal kan göra mer gott för själen än vad vi ibland kan föreställa oss.

Varför får jag dåligt samvete om jag ”roar mig” när andra lider? Borde jag ens ha kul i en kris?

Att få dåligt samvete över att andra har det sämre än en själv verkar vara ett fenomen som många upplever. Varför det är så har jag inget enkelt svar på. Är det medmänskligheten som talar? Att vilja kunna bära andras smärta för att avlasta dem? Kanske handlar det om respekt för andras lidande och att vilja ta hänsyn?

Om det är lämpligt eller inte att roa sig när andra lider beror på situationen. Jag själv skulle inte tokskratta mig igenom en lokal där människor samlats efter ett svårt avsked, till exempel. Det vore respektlöst och okänsligt. Samtidigt behöver vi vårda vår hälsa och ta hand om oss, även när andra genomgår stora prövningar och när vi befinner oss i någon form av kris. Även den som är mitt i en svår sorg behöver andrum med plats för en stunds fotboll, en konsert, datorspel, en skotertur eller att göra något helt annat som ger en paus i sorgearbetet.

Att fortsätta ta skidturer, gå till körövningarna eller hundträningen, att fortsätta simskolan eller vara verksam i teaterförening, tävla i olika idrotter eller njuta av melodifestivalens festligheter är viktigt. Både för att vi därmed vårdar vårt eget mående och gör oss mer motståndskraftiga vid belastning och för att det kan hjälpa andra i vår omgivning som tappat fotfästet av rädsla att ändå känna att vardagen finns kvar, att livet fortsätter att pågå, trots att det skakar i vår omvärld.

Hur kan jag hantera rädslan jag känner?

Det är naturligt att känna rädsla, det är självbevarelsedriften som har gjort att vi har överlevt genom historien. Ibland är dock rädslan inte så hjälpsam, utan kan begränsa oss i onödan, minska vårt livsutrymme och göra oss handlingsförlamade. Min erfarenhet är att det kan vara hjälpsamt att erkänna sin rädsla, våga stanna upp inför den och umgås med den en stund, berätta om sin rädsla för någon klok i ens närhet. Mata inte rädslan med fler katastroftankar, så begränsa mängden stressande information i ditt nyhetsflöde om du känner att det belastar dig. En teknik jag själv har upplevt som väldigt hjälpsam är att öva sig i acceptans. Acceptans för ovisshet, att inte ha kontroll över vad som kommer hända, att på något sätt överlämna sig själv i en hållning om att det kommer att bli bra till slut (och är det inte bra så är det inte slut än).

Ibland beror onödigt höga stressnivåer på att vi har så många osorterade tankar, att det är abstrakt och rörigt på planeringsfronten. Istället för att förlora sig in i skenande stress så kan det vara bra att göra konkreta saker, såsom att göra en konkret lista över vad som oroar eller vad som behöver åtgärdas för att skapa en trygghet i det lilla, i den egna lilla världen, oavsett vad som pågår där ute i den stora världen.

Hållbarhet som livsstil

För mig är hållbarhet en livsstil i både freds- och krigstider. Hållbara rutiner som innefattar att underhålla tandhälsa, bilens skick, matförråd, batterier osv. och om att underhålla sin mentala hälsa för en trevligare nutid och minska risken för onödigt svåra besvär vid kris eller krig. Detta innefattar även hållbara relationer, att underhålla och vårda vänskap, grannsämja och kontakten med andra i närmiljön. Både för att det är betryggande med goda, respektfulla relationer och för att det är dokumenterat viktigt för både fysisk och psykisk hälsa att ha sunda, nära relationer. Med fina vänner eller familjemedlemmar eller goda, hjälpsamma grannar som samarbetar har vi också en extra motståndskraft när vi drabbas av sorg, olycka, sjukdom eller andra utmaningar som gör att vi behöver hjälp eller tröst. Vid krig är det viktigare än någonsin med goda relationer och då är det extra värdefullt om dessa relationer redan är trygga, etablerade och väloljade redan innan, där vi känner varandras tillgångar och begränsningar.

Uttrycket ”never trust a guy with shiny gear” förekommer då och då i friluftsvärlden och visst kan det vara så att den som har alltför oslitna prylar också kan sakna relevant erfarenhet. Jag tänker att det här även går att applicera på mental förberedelse och övning i att hantera sitt eget känsloliv vid motgångar, utmaningar och livets skavsår. Den som har fått jobba sig igenom svårigheter och kan reflektera över dessa har fått tillfälle att lära känna sig själv och sina reaktionsmönster på ett djupare plan. Vet vi med oss att vi är extra känsliga för vissa saker, att vi tappar det mentala fotfästet vid vissa typer av passager i livet så kan vi öva, förebygga och förbereda oss extra inom de områdena.

Sammanfattningen är: Förbered dig, främja gemenskap och hjälpsamhet och motverka skenande katastroftankar.

Och du, kom ihåg en sak: Det kommer att bli bra. Det kan hända att det kommer att bli tuffare en tid först, men så småningom kommer det att bli bra. Ge inte upp. Håll ut, om så bara för tre sekunder i taget. Du är inte ensam. Det kommer att bli bra. På riktigt.