Menu
Försvarsmakten

#GIVAKTOCHBITIHOP – DET RÄCKER NU! (FÖRSVARSMAKTEN & ME TOO)

Jag är en av 1 730 kvinnor som skrivit på uppropet #givaktochbitihop. Personligen har jag inte utsatts för trakasserier. Däremot står jag i solidaritet upp för och med dem som har det. Gränsen mellan vad som är okej och inte okej är för de flesta av oss tydlig. Uppenbarligen finns dock ett stort antal personer inom Försvarsmakten som behöver stanna upp och fundera på vad fan det är dom håller på med.

Förtryck och tystnadskultur skapas inte av några få rötägg. Det är ett strukturellt problem. Att inte säga ifrån betyder i praktiken att dåligt beteende får legitimitet. Det blir vardag helt enkelt. Gemensam tystnad talar.

Om du som soldat, sjöman, officer, frivillig eller civilanställd inte skriver under på, och lever och verkar utifrån, den gemensamma värdegrunden har du inget i Försvarsmakten att göra. Det har ÖB varit tydlig med i den omedelbara responsen på detta upprop.

Just nu behöver vi stanna upp och lyssna på de hemska berättelser som delas. Utan att ifrågasätta eller skuldbelägga de som utsatts. De som behöver ifrågasättas är förövarna och organisationen inom vilken dessa tillåts verka utan repressalier. Vi behöver också fundera på hur vi kan arbeta framåt. Långt ovanför huvudet på mig som rekryt arbetas det för fullt med helhetsbilden.

Nere på gräsrotsnivå finns dock mycket vi kan fortsätta göra. Sådant som vi redan gör i min pluton. Ett par framgångsformler som jag reflekterat över mycket under min tid i grönkläder och som jag tror lagt en mycket god grund för min GMU-pluton är dessa:

  1. Ett vettigt och blandat befälslag med genuint bra värderingar och föregångsmannamässigt ledarskap/beteende. Vi gör inte som ni säger, vi gör som ni gör. När kompetenta kvinnor och män utbildar och leder trupp över tiden utan att göra skillnad på kön och utan att göra värdegrund till en separat fråga blir resultatet bra.
  2. Blandad grupp med rekryter avseende ålder och kön. Hos oss var det rejält blandat med flera tjejer och ett ålderspann på 18 till 33. Det bäddar för att bra arbetsklimat och ett fint socialt sammanhang.
  3. Manliga befäl som blir förebilder. Speciellt en manlig fänrik hos oss har spelat stor roll som förebild för killarna (och tjejerna) hos oss. Hans kompromisslösa sätt att se på dessa frågor och fullt ut leva som han lär tror jag har lagt en extremt viktig grund hos killarna jag gjorde GMU med. Det är en obekväm sanning, men likväl en sanning: i den absoluta majoriteten av fallen är det män som förtrycker, förnedrar och trakasserar. Det är killarnas beteende och värderingar som måste bli vettiga från start. Min personliga uppfattning är att när män genom vettigt beteende går i framkant och visar rätt väg så kommer pojkarna följa efter.
  4. Öppen dialog oss rekryter emellan. Det må låta stelt och klyschigt men det absolut bästa hos oss tror jag är att vi genuint pratar med varandra om de här frågorna. Ibland undrar jag om jag haft tur med killarna i min pluton men vi har haft så himla många bra och vettiga samtal om de här frågorna. Alltså genuina konversationer, inte ”Strimma C”-framtvingat prat. Jag tror att det här är det absolut viktigaste. Att prata tillsammans, killar och tjejer, och sedan gå ut och lösa uppgifter tillsammans under ledning av befäl med en korrekt moralisk kompass.

På sikt tror jag inte heller på separata nätverk för män respektive kvinnor utan det är i mötet mellan oss som verklig förändring sker. Jag blev personligen asförbannad när jag som kvinna (och alla andra kvinnliga rekryter på kompaniet) tvingades lämna truppen under den första fältveckan för att gå på en träff för bara tjejer. Jag vet att det var välmenat från kompaniledningens sida, jag förstår deras perspektiv men det landar så himla fel att göra en sådan separation. Fel tid och plats. Och därefter ordnades inte ett enda motsvarande möte där både killar och tjejer kunde delta. Min huvudtes är: jämställdhet är INTE en kvinnofråga.

Jag vet att jag bidrar bättre till lösningen på detta strukturella problem genom att lösa uppgifter över tiden tillsammans med min pluton (dvs både tjejer och killar) och att alltid vara beredd på att säga ifrån, förklara, ifrågasätta och driva frågorna framåt i gemensamma forum. Allas behov ser dock olika ut och det har jag full respekt för.

Tillägg: Jag är så jävla förbannad och måste göra ett tillägg nu ett par timmar efter publicering av det här inlägget. Läste precis ännu en berättelse från en utsatt kvinna. Hon blev våldtagen under sin grundutbildning av ett av sina närmsta befäl. Det är så sjukt. Bara utifall att någon förtappad själ inte förstår allvaret i det här uppropet eller varför det behövs. 

Om det är något inlägg jag verkligen skulle uppskatta kommentarer på så är det på detta. Vad tycker du? Vad är framgångsfaktorer i jämställdhetsarbetet enligt dig?

Nu räcker det. Det är dags för förändring. 

#givaktochbitihop

Kvinna? Man? Soldat!

No Comments

    Leave a Reply