Menu
Friluftsliv / Mitt friluftsliv

Turskidor i Funäsfjällen: soloäventyr med pulka i fjällen

Året inleddes på bästa sätt med en tredagarsfärd på turskidor i Funäsfjällen. Jag skidade ensam med pulka i en vid cirkel runt Skenörsfjället. Totalt blev det en skidtur på drygt 37 kilometer och det var mer än tillräckligt när skaren inte bar. Bitvis var det rejält tungt.

Under de tre dagarna fick jag uppleva så gott som alla fjällväder. Funäsfjällen bjöd på allt från klar himmel och vindstilla till white out och hård vind. Mestadels var det dålig sikt och molnigt men morgonen dag två var helt magisk. Fast låt mig ta det från början. Här kommer en turrapport.

Etapp 1: Tänndalen – Svalåtjärn (ungefär 8,5 km)

Jag lastade pulkan redan dagen före avfärd och det var skönt att slippa tänka på det på morgonen. Trots det var det en del pyssel med att komma iväg. Termosar ska fyllas, hunden rastas. Jag fyllde även två flaskor (denna från Helikon-tex och denna Nalgene-flaska) med kokat vatten. Flexie fick stanna hemma eftersom turen skulle bli för ansträngande för henne tyvärr.

Starten gick från Snövesslans parkering i Tänndalen och i efterhand sett hade det varit värt att åka upp istället för att kämpa upp för backen. En välförtjänt kopp choklad blev det när jag kommit upp. Jag gick upp med skidorna fastspända på pulkan, det preparerade och hårt packade spåret gjorde att det kändes lättast. (Det är såklart inget skidspår, sådana går man inte i.)

Väl uppe på fjället, nedanför Hamrafjället, tog jag på stighudarna och följde transitspåret till Andersborg Våffelstuga. Det var bra lockande att gå in men jag skidade förbi. Det är inte mycket dagsljus så här i januari så det gäller att ta vara på timmarna.

Kryssleden nedanför Lill-Skarven och Stor-Skarven blev min ledstång bort mot Svalåtjärn. Det är snöbrist så ris stack upp lite överallt. Där det var snö bar inte skaren så då blev det istället väldigt tungt. Jag har ju ganska smala turskidor som är gjorda för hårt packad fjällsnö snarare än löst fluff så jag sjönk ned en del. Föga visste jag att det skulle bli betydligt jobbigare etapp 2.

Ungefär halvvägs till Svalåtjärn åt jag en snabb lunch bestående av en frystorkad påse. Smidigt.

Sedan fortsatte jag mot Skenörsfjället och fick njuta av en del vyer innan molnen drog in och sikten försämrades. Att hitta rätt var inga som helst problem. Leden är välmarkerad och jag har dessutom varit här många gånger förut. Väl förbi raststugan vid Svalåtjärn hittade jag en någorlunda skyddad tältplats i kanten av själva tjärnen. Det är som sagt inte så djup snö så det gick inte att gräva ut absiden på något vettigt sätt. Jag provade också en ny variant på att förankra tältet som funkade mycket bra, jag la skidorna på sidan och använde dessa som snöankare. Funkade mycket bra när snö inte var så djup att de kunde stå upp. Alla tälthacks delar jag såklart i min kommande digitala bok om friluftsliv på vintern.

En lugn kväll (som vanligt på tur) följde. Snösmältning, matlagning och vila. När jag kröp ned i sovsäcken var klockan inte ens 20. Jag testade att läsa lite men det var för kallt för att hålla i boken. Istället blev det stilla reflektion i sovsäcken tills jag somnade.

Etapp 2: Svalåtjärn – Långbrottssjöarna (ungefär 10,5 km)

En magisk morgon följde. Jag vaknade runt 06, åt en påse frystorkad gröt sittandes i sovsäcken och klädde sedan på mig. Utanför tältet var himlen klar och fylld av stjärnor. Ståendes ensam på Svalåtjärn såg jag stjärnfall och kände en stor tacksamhet till att jag fixar att vara ute så här. Något jag inte var tacksam för var stormköket som funkade extremt dåligt trots vintergas. Vet inte om det är något fel på brännaren eller om det helt enkelt var de många minusgraderna som gjorde sitt. Gaskök och vinter är fasen inte en tillförlitlig kombination. Jag brukar ju köra sprit och kommer inte våga lita på gas framöver heller när det är kallare än minus 10 grader och jag ska vara ute flera dagar.

Tack och lov hade jag även packat spritbrännaren och t-röd. Den förberedde överlever och så vidare. Det gick smidigt att riva tältet och jag bestämde mig för att testa att ha kvar tältstängerna halvvägs in i tältet. Jag har än så länge ingen ”pulkapåse” för tältet men Max farmor ska sy en åt mig. Vet dock inte om jag tyckte det var markant smidigare än att bara riva tältet helt och trycka ned det i den vanliga tältpåsen.

Så snart pulkan var lastad gav jag mig av. Jag fortsatte att följa kryssleden öster om Skenörsfjället och tog mig an den rejäla uppförsbacken samtidigt som solen började jobba sig upp över fjälltopparna. Det var otroligt jobbigt. Ingen hade gått här innan mig och jag sjönk djupt ned i snön varje skidtag och pulkan tycktes göra sitt bästa för att få mig att glida bakåt. Samtidigt gjorde soluppgången upplevelsen fantastisk. Efter såväl svordomar som glädjetjut över de vidunderliga vyerna stod jag på krönet och kunde till min glädje se ända till Skarsfjället. En rast med varm dryck kändes som ett måste och jag passade på att ta några bilder med kameran på stativet. Det var enda gången jag orkade mecka med det och faktiskt enda gången det var värt. Sedan kom molnen och dimman och jag såg inga fler vyer på resten av turen.

Så snart jag börjat glida nedför glömde jag kampen som utspelat sig i uppförsbacken. Hej vad det gick om vi säger så. Efter diverse vurpor och kravel i snön kom jag ned till ”korsningen” där en högersväng hade tagit mig till Bruksvallarna och leden rakt fram till Ösjöstugan. Min färdväg blev som planerat vänster mot Långbrottssjöarna.

Till mitt stora förtret blev det ännu mer uppför. Jag såg inte många ledkryss framåt så jag kommer behöva skida här igen. Hade sett fram emot att se samma vyer som jag gjorde på min sommarvandring häromåret men icke. Det är ju ändå charmen. Att inte veta hur vädret ska bli och istället överraskas över hur bekanta platser kan upplevas som nya gång på gång beroende på sikt, årstid och så vidare. Skidandet gick långsamt och i den kalla dimman frös håret snart till is.

Jag kunde inte se Skenörsfjället men några solglimtar bröt sig igenom molnen och ledkryssen visade sig från sin vackraste sida. Så bar det slutligen utför igen. Även denna sträcka var jag helt ensam och tog mig fram genom orörd snö. Förutom ett järvspår då.

Nere vid Långbrottsstugan (eller spökstugan kanske man ska säga…) hade det mörknat en del och sikten blev bara sämre. Jag kikade som hastigast in i raststugan på andra sidan hängbron men insåg att det skulle bli tufft att tvinga sig ut igen om jag satte mig där inne. Det är nämligen inte tillåtet att sova i dessa stugor annat än i nödfall. Och något sådant hade inte infunnit sig. Således skidade jag femhundra meter till och slog sedan upp tältet. Det var lite besvärligt i den tilltagande vinden men övning har gett tillräcklig färdighet.

Eftersom det blåste så mycket (och jag gett upp hoppet om gasolen) tände jag spritköket i absiden efter att jag blivit klar med lägret. Där satt jag sedan och smälte snö, drack varm choklad och åt middag innan jag kröp ned i sovsäcken. Som vanligt hade jag förberett varmvattenflaskor och de kom väl till pass denna kalla natt. Vid tvåtiden bytte jag ut vattnet i flaskan mot varmt ur termosen och somnade snart om.

Etapp 3: Långbrottssjön – Tänndalen (ungefär 18 kilometer)

Morgonen grydde och molnen hade inte gett med sig. White out kallas det när snöyra, dimma eller moln gör det så gott som omöjligt att se något. Hårda vindar blåste och jag tvekade ett tag på att ens ge mig av. Efter frukost och när dagens ranson snö smälts och kokats kände jag ändå att jag ville iväg. Att riva tältet i rejäl blåst är en övning i sig och det är alltid nyttigt med repetition. Tricket är att alltid ha tältet förankrat så att duken inte blåser iväg. Man får tänka till lite extra när man är ensam.

Tack och lov hade jag vinden mestadels i ryggen när jag skidade iväg mot västra Kroktjärnen. Det var ändå svårt eftersom jag knappt såg något mer än nästa ledkryss. Skönt dock att aldrig oroa sig för att hamna vilse.

Helt plötsligt försvann marken under skidorna. Jag hade åkt ned i en bäckfåra. Pulkan hjälpte såklart till och knuffade in mig med ansiktet först i snöväggen på andra sidan diket. Det var inte lätt att komma loss. Efter fler uppförsbackar hände det mest irriterande på hela färden. Sikten var fortsatt kass och jag körde över några stenar jag inte såg och for huvudstupa ner i snön. När jag väl tagit mig upp, nedför höjden och konstaterat att jag inte skadat mig inser jag att en stighud lossnat och försvunnit. Fan! Jag ställer pulkan och börjar skida tillbaka. Motvinden river i ansiktet och hotar med förfrysningsskador. Jag ser dåligt och det blåser satan. Ingenstans ser jag min stighud och jag tvingas vända mot pulkan igen. Om du får syn på en stighud längs skoterleden mot Långbrottsstugan får du gärna säga till. Dels är dom dyra och dels har jag nu skräpat ned och trots att det var en olycka mår jag inte bra av det hela.

Söder om östra Kroktjärnen viker leden av och jag får vinden i sidan istället. Jag virar en buff över ansiktet och stretar på. Det går trots allt mycket lättare att skida här där skotrar tidigare åkt. Vindskyddet som sedan dyker upp är mycket välkommet. Här tar jag lunchpaus och ser dagens första människor. Några på varsin skoter. De vinkar och jag inbillar mig att de kollar rätt skeptiskt på mig. Vad tusan går man ut sådär för tror jag att de tänker. Förmodligen tänker dom inte alls på mig utan har fullt upp med att hantera sina maskiner.

Jag följer skoterleden ned tills det går parallellt med längdskidspår 511. Tacksamt tar jag mig över dit och kan nu skida på tillplattad snö. Det är underbart skönt och går oerhört mycket fortare och lättare än att pulsa i djupsnön. Vips så är jag nere i Hamra och passerar Tänndalen Ski Lodge. Hinner tänka att det vore mysigt att vila där inne men skidar istället vidare längs Tännån. Efter en rejäl dagsetapp på 18 kilometer är jag tillbaka i Tänndalen igen.

Som vanligt efter varje tur tar jag med mig minnen och erfarenheter. Nu ser jag fram emot att kontrollera det jag skrivit i manuset till min vinterbok. Där kommer jag dela alla konkreta tips och tricks som gör livet på tur lättare.

Vill du veta något om turen? Skicka gärna en kommentar.

Vill du veta vad jag packade?

Här hittar du blogginlägget med min packlista.

2 Comments

Leave a Reply