Molnen har dragit in under natten och vi vaknar till svalare väder och en del vind. Svärföräldrarna har hjältemässigt burit upp bryggkaffe. Jag gör kaffe som blir alldeles för starkt.
När gästerna städat efter sig och lämnat stugan packar vi en dagstur ryggsäck. Fika, varma koppen och regnkläder.
Snart vandrar vi mot Slagusjön alla fyra, plus Lillvargen såklart. Hon tycker nog det är lite märkligt att jag går så himla långsamt nuförtiden. Att kunna gå tremila-dagar är otroligt avlägset just nu. Graviditeten har gjort sönder min svanskota och varje steg gör ont. Det är svårt att inte vara bitter trots att jag vet att det är en övergående period.
En ljungpipare tjuter ute bland dvärgbjörkarna och snart ser vi den stå och blänga på oss från en grå sten. Småspoven vi hört om der vi dock inte.
Stigen är betydligt blötare än när jag gick Gröna Bandet. På ett ställe är den helt dränkt i vatten. Jag tar mig osmidigt förbi.
Stenskravlet är lika stenigt som jag minns men det är heller inte så illa som folk säger. Landskapet här är annorlunda och det finns en tjusning i det med. Men det är absolut svårt att ta sig fram. Faktiskt mycket värre för mig som gravid utan ryggsäck än i normal form med tung packning.
Fikadags! Och vi blir bortskämda med kanelbulle och Varma Koppen med fruktsmak. Jag vet inte om de tillverkas längre. Datumet för bäst före är passerat med råge men det gör inget.
Vyn mot stugan på tillbakavägen är vacker. Den ligger liksom inbäddad i en stenig dal och med tjärnen precis intill. Jag är trött när vi är tillbaka och tar en tupplur.
När jag vaknar har Max välkomnat nästa gäst och dennes fina hund och vi hänger alltihop under kvällen. Att hundar får bo utan extra kostnad i STF:s fjällstugor är fint tycker jag.
Kvällmaten som Ronny och Jessica lagar är prick det jag saknat. Färska grönsaker, fetaost och stekt kyckling med bröd till. Efter maten spelar vi Plump och jag åker dit rejält och kommer tvärsist. Jäkla skitspel, som mormor brukade säga.
Lämna ett svar