Kom nu då matte! Flexie är lika taggad som jag under denna träskturné. Vårt andra stopp blev Kalnansi högmosse, en ny plats för oss att utforska som visade sig bjuda på såväl inspirerande miljöer för fotografi samt lugn nog att tänka över saker och ting i livet men mer om det längre ned.
Slingan runt den lilla tjärnen eller vad nu ”bog pool” kan tänkas heta på svenska var bara en dryg kilometer.
Inledningsvis njöt vi av tallskogen som snart övergick i den lågväxande typ av skog som kantar högmossar och som är bland de absolut vackraste landskapstyperna jag vet.
Som synes nedan var jag mycket glad över att vara här. Solen växlade med moln och ljuset förändrades ständigt. Tur att Flexie är så tålmodig när matte vill stanna och fota. Kände mig som ett glatt och rufsigt träsktroll (i bästa välmening).
Det är något nästan mytologiskt över dessa platser, särskilt då vi var helt ensamma.
Lugnt, utan stress eller krav på ett visst sorts resultat samt att jag befann mig i denna fantastiska miljö så var roligare än på länge att fotografera.
Flexie är inte riktigt lika imponerad över träspången som jag. Det gäller för henne att ha tungan rätt i mun så att tassarna hamnar på plankorna och inte emellan. Hon har fått agera musa denna resa.
Känslan av att vara närvarande. Det är något sorts inre lugn som infinner sig här ute. Inte det slöa, lata hemmalugnet utan ett sorts tillstånd som känns mer meningsfullt. Energin kommer tillbaka.
Det vansinnigt sköna i att inte ha andra runt sig, att inte stå i relation till någon eller något. Ett simpelt exempel; om jag är ensam reflekterar jag aldrig över hur många centimeter över jorden jag sträcker mig. Så fort jag är i Stockholm så slås jag av att de flesta är ett huvud kortare. Jag är 180 cm för övrigt, mycket praktiskt i alla avseenden.
Det spelar ingen roll, längden stör mig inte alls, men tanken tränger sig in i medvetandet på något sätt och tar per automatik energi. Bara litegrann förvisso men hur många sådana ”jämförande” tankar slås man inte av omedvetet eller medvetetet varje dag?
På något obehagligt vis definierar åtminstone jag ofta mig själv i förhållande till andra. Med det sagt så struntar jag fullkomligt i vad andra tycker om mina val i livet, jag kommer driva igenom det jag vill göra och uppenbarligen knatar jag fram på en stig jag själv trampat upp men likförbannat så hamnar jag där ibland. Den där obehagliga mentala platsen där jag jämför mig med andra och känner mig otillräcklig.
I skogen finns inget sådant. Där går och duger det att bara vara sig själv på enklast vis, och så är det inte mer med det.
No Comments