Fem dagar kvar. Inte ens en ynka vecka är kvar tills jag börjar gå och sen går, går och går jag lite till ända tills sommaren är slut. I två månader ska jag vandra och det börjar verkligen sjunka in hur länge jag ska vara borta. Inser att jag hade hoppats väldigt mycket på att husaffären skulle vara påskriven och klar innan jag vandrar iväg men så kommer det inte bli. Jag inser också hur länge jag kommer vara bort från Max och att det kommer bli riktigt tufft. Speciellt dagar när kroppen är sliten, regnet vräker ner och jag undrar vad fan jag håller på med.
Jag tänker också på stillheten, vidderna och tystnaden som väntar. Det vilsamma i att inte behöva anpassa sig efter någon annan, i att inte behöva prestera. Jag ska ju bara gå. Vi människor är gjorda för att gå, tror jag. Inte för att sitta vid ett skrivbord. Så hur blir det i höst när ett skrivbord hägrar. Fast i fjällen. Eller, hur var det med husaffären nu igen. Är packningen helt klar? Nej. Är ryggen hel. Nej. Kommer paketet med min GPS-sändare hinna fram. Oklart. Och så snurrar tankarna vidare.
Pirret i magen av att vandra ensam genom dalgångar där molntussar hänger som sockervadd invid bergssidorna. Glädjen över solskenet efter regnet, över godiset på rasten, över sällskapet på delar av färden. Ingen press utifrån, inga måsten förutom att gå, äta, sova, bada i fjällbäckar. Tänka tankar hela vägen till punkt eller inte tänka alls utan bara vara. Kanske podda också, från tältet på kvällen, det vore mysigt. Vilken grej att kunna lyssna på det som gammal tant och inse att jag faktiskt levde livet.
Jag har bara tre dagar kvar på mitt nuvarande jobb. Det känns både tungt och lätt samtidigt. Har absolut sörjt och varit väldigt ledsen över att fatta ett så svårt beslut. Längtar samtidigt otroligt mycket efter friheten som finns i distansjobba, något jag gjort i nästan 10 år, långt innan pandemin. Ser fram emot att jobba i teamet på Midnattsbris.
Igår hade jag en otrolig kväll med nuvarande kollegor och med Max. Vi var på bal på Karlbergs Slott. Såklart vansinnesfint ordnat och extra speciellt var det är stå på slottstrappan efter middagen och lyssna på musikkåren. För bortom grusgården, i Karlbergskanalen, finns en brygga där jag och Max satt på vår första dejt i Stockholm. Innan jag bestämt mig för att läsa till officer. Ett full circle moment av att vara tillbaka, tillsammans, som gifta, uppe på slottstrappan.
Livet känns att leva. Precis som det ska vara.
No Comments