Mitt friluftsliv / Vandringsleder och destinationer

Fjällvandring dag 3: Oallavagge till Unna Allakas

12 juli 2022

Written by Wilda Nilsson

Innehåller annonslänkar

En fin morgon gryr och vi slår oss ned utanför tältet och kokar gröt och kaffe. Vår plan är att vandra 17 kilometer till Sverige och Unna Allakas. Jag har tagit med mjölkpulver vilket gör snabbkaffet och gröten lite lyxigare. Med klart väder känns det som om förmiddagen kommer bli riktigt fin och vi packar raskt ihop tältet.

Eftersom det blir kallt i fjällen även på sommaren har jag en rejäl sovsäck. Jag fryser lätt på natten, vilket inte många verkar tro på, men så är det. Tillverkarnas komforttemperatur som anges på sovsäckar tycker jag ofta är bullshit. Särskilt efter en dags hård vandring när kroppen är trött. Jag gillar märket Carinthia eftersom det är samma vi har i försvaret.

Ja, de är tyngre men de håller och värmer även om de blir fuktiga eftersom det är syntet. Väldigt prisvärda också. Här finns en tresäsongs-sovsäck i form av Carinthia Defence 4 (för mig som fryser lätt) och så har jag denna, Carinthia Defence 6, när jag vintertältar. Så jäkla nöjd med dem.

Vandringen ned i dalen Oallavággi var helt otrolig. Vädret gjorde såklart sitt till men den karga fjälldalen var verkligen något extra. Hela Narviksfjällen har gett oss en nytändning kan man säga. Klippigt, brant, kargt… det är helt enkelt annorlunda mot den svenska fjällkedjan.

Jag tänkte flera gånger att upplevelsen av norska fjäll egentligen mer påminde mig om mina vandringar i Nepal än om svenska fjäll. Nästan i alla fall.

När himlen är blå, en lagom bris håller myggen på avstånd och temperaturen är perfekt – då är det extra lätt att trivas till fjälls. Och med tanke på hur mycket vädret växlar uppskattar jag extra mycket när det är fint.

Måste förresten tipsa om en grej till apropå mygg. Jag har nu använt dessa Jack Wolfskin Lakeside-byxor i tre år. Och det sjukaste är att tyget som påstås stå emot mygg faktiskt gör det. Billiga är de också.

Dessutom torkar dem sjukt fort. Nackdelen är att benfickorna är små och att dom inte är så slitstarka. Alltså, det går liksom inte att krypa och kravla sig fram i dem år efter åt utan att det blir något hål. Fast det är verkligen ingen ko på isen.

När det gäller stavar kör jag på dessa från Komperdell. Köpte samma märke till mina turskidor av bästa Kalle på Tänndalens skiduthyrning. Höll hela vandringen medan båda Max Black Diamond-stavar bröts av under just dag 3…

Sista tipset eftersom jag fått frågor om vilken ryggsäck jag har. Det är en Jack Wolfskin Denali. Sjukt bekvämt avbärarsystem, särskilt för mig som är lite längre. Kan verkligen genuint rekommendera den.

Hur som helst, vi njöt verkligen av förmiddagen och det fina vädret. Vi fick till en väldigt fin förmiddagsfika med vacker utsikt. Filmade en Reel där, finns att se på min Instagram här. Inte en enda person stötte vi på under vandringen trots de fina förhållandena. Känns inte som om det är en jättepopulär sträcka direkt.

När vi kom längre söderut i dalen blev det blötare. Och myggen kom fram. Vi fick möjlighet att njuta av massor av fjällblommor för första gången under vandringen. På bilden nedan syns blommande kråkris/kråkbär.

Vi kämpade fram bland lappvidet och vände oss om en hel del för att kika på utsikten.

Efter en snabb lunchpaus, som vi tog på ett snöfält för att slippa undan myggen, insåg vi att vädret höll på att vända. Såklart. Skaljacka på, bara att knata på.

Vill du veta vilken jacka jag har så är det All-Grön från Klättermusen. Jag har herrmodellen och den sitter skitbra. Återigen, jag är lång och stor. Finns en dammodell också. Älskar den här jackan!

Slutligen närmade vi oss Čunojávri. En sjö i vilken floden på bilden, Sealggajohka, rinner ut i. Som av ett trollslag klarnade himlen upp och vi trodde vi trollats iväg till ett tropiskt paradis. Vi fick syn på hängbron och trots att vi inte var tvungna att korsa den, eftersom vi inte ville gå på vinterleden närmast sjön, så provade vi såklart den ändå. Skoj som på en lekpark.

När vi lekt klart tog vi en stärkande eftermiddagsfika och det var allt tur. De sista fem kilometrarna var kämpiga. Vattensjuk myrmark är trögforcerat. Den markerade leden gick inte att följa, det hade behövts vadarstövlar för det, så vi sökte en egen väg. I slutet av den expeditionen, ironiskt nog när vi var tillbaka på den officiella leden, bröts Max första stav och 45 minuter senare rök den andra.

Vi var rätt trötta när vi äntligen kom fram till Unna Allakas och därmed den första STF-stugan på den här vandringen.

Stugan ligger i ett oerhört vackert landskap men trots den fina kvällen var det omöjligt att vara ute. Det var så oerhört mycket mygg. Bastun var ledig, det var bara vi på plats innan ett dansk par dök upp, så kvällen skulle ändå bli magisk. Vi högg upp ved och tände bastun och åt inomhus i väntan på att den skulle bli varm. Tältet hade vi redan satt upp såklart.

Det är väldigt smidigt att kunna betala tältavgift, då får man använda dass, kök, bastu och andra faciliteter men man sover i sitt eget tält. Så efterlängtat detta! Eftersom vi gick 17 kilometer var vi lagom möra i kropparna och att kunna duscha sig i bastun med en skopa istället för i en iskall sjö – det var magiskt det. Om vi sov gott sedan? Det kan du lita på.