Vilken jäkla pangmåndag detta är! Pannkaksfrukost för att fira vår treårsdag inledde veckan och medan Max jobbar passade jag på att ta en åktur på hojen. Först hämtade jag hans hoj som varit på reparation och, det må vara lite klyschigt, men kan inte låta bli att tycka det är lite ballt att kunna åka och hämta killens motorcykel. Flickvänspoängen haglar. Sedan att min egen hoj är betydligt häftigare än hans är en annan sak, hehe.
Åkte hur som helst hem och bytte båge. Mälardalen badade i sol så jag bestämde mig för att åka till Strängnäs. Pannkaksrester, sylt och kvarg i ryggsäcken – det behöver inte vara så komplicerat att frilufsa tycker jag. Bättre att ta sig ut!
Eftersom vi har hemstudier denna vecka behöver jag ju plugga. Sagt och gjort, dokumentärer om Kalla Kriget i hörlurarna och mot Strängnäs. En riktigt fin stad för den som inte redan visste det. Efter att ha åkt runt lite hittade jag en brygga vid vattnet och kunde picknicka i lugn och ro. Snacka om lagom måndagsäventyr.
Naturligtvis behövs ingen motorcykel för närventyr – öppna dörren och kliv ut bara!
Tankar om att ta motorcykelkörkort
Fick frågan på Instagram (@outdoor_wilda) idag om jag kunde berätta lite mer om att ta MC-kort. Jag skrev nämligen att det var väldigt svårt. Och för mig var det just det. Det kändes omöjligt, otäckt och som om jag aldrig skulle lyckas. Jag la hiskeliga mängder timmar och massor av pengar. Övade, övade, grinade, övade, tappade kopplingen och hamnade i diket, övade mer och sen övade jag ett antal timmar till. Sen gick det.
Kanske är det jag som var ovanligt långsam på att fatta galoppen eller så var det eftersom jag tog kortet när jag inte mådde så bra men det var rent ut sagt en jäkla kamp. Självklart finns det dem som kör fyra lektioner och sen klarar uppkörningen men jag var uppenbarligen inte en av dem. Nu sitter det dock och jag älskar att köra motorcykel. Och jag är faktiskt väldigt stolt över mig själv som pressade vidare även när det gick mer bakåt än framåt. Jag gav inte upp. Det är nog nyckeln. Envishet. Att bara fortsätta oavsett vad. Vad som är svårt eller skrämmer skiljer sig åt mellan oss allihop, att göra lumpen var exempelvis inom min komfortzon och jag skulle hellre göra om det igen än att behöva ta MC-kort. För dig kanske det är tvärt om. Eller så är det något helt annat som du tycker är läskigt. Det är dock stärkande (i efterhand…) att ha gjort något trots rädsla. Att övervinna den känslan. Det är en stark upplevelse jag tar med mig!
No Comments