På väg tillbaka till försvaret

14 juni 2020

Om jag vill göra något, så gör jag det. Även om det tar år av omvägar med ett stort antal stopp längs vägen. Mitt engagemang i Försvarsmakten började rätt sent, i alla fall om man ser till när jag gjorde värnplikt. Jag var visserligen en mycket aktiv hemvärnsungdom men när försvaret la ned min utbildningsplats i Boden (15 månader, stridsfordonplutonbefäl när jag var drygt 20 år) så pluggade jag civilt och startade företag istället. Jag bodde också utomlands och reste en massa.

Men det var allt en sak jag inte hade gjort: lumpen. Och eftersom jag inte vill leva med ångest för något jag inte gjort så tog jag tag i saken och gjorde värnplikt precis innan jag fyllde 30. Och nu uppfyller jag drömmen om att läsa till officer.

Att ta MC-kort var också en sån där dröm. Som känns hopplöst svårt och nästan omöjligt under resan. Men som nu i efterhand är en av de saker jag är stoltast över att ha tagit mig igenom. Så därför får en bild på mig, på MIN hoj, pryda det här inlägget.

Det är bara något med detta foto som Max knäppte av mig körning. Sommar vibbar säkert! Håller du inte med?

Om vi blickar tillbaka så blev jag alltså antagen att göra värnplikt i armén trots att jag var så ”gammal”.

Elva månader av grundutbildning följde och sedan arbetade jag som soldat och instruktör. Jag uppmuntrades av min kapten att bli officer själv. Det skeppet har väl seglat, hur gammal är inte jag? Det var tankar som snurrade i huvudet. Men också den där tanken om att jag hade velat bli officer redan när jag var hemvärnsungdom. Jag var glad bara för att få möjlighet att göra den grundläggande utbildningen men… har man väl klivit innanför grindarna är det förbannat svårt att lämna.

Efter ett år som deltidssoldat (har jobbat civilt och tjänat lite pengar och köpt ett hus närmare regementet) kommer jag nu tillbaka på heltid. Jag kommer att studera för att bli officer och det känns fantastiskt. Jag ser fram emot att lära mig och växa mig själv och sedan kunna utbilda och stödja unga rekryter.