Padjelantaleden, den fjärde dagen gryr. Det känns nästan lite vemodigt att vakna och veta att leden kommer slutta nedför och att jag ska lämna kalfjället bakom mig. Tarradalen väntar och jag tänker mig att det ska bli en lika fin upplevelse som Vistasdalen. Och inledningsvis är det så.
Solen skiner och jag dricker kaffe i tältet för att slippa myggen. Så snart jag börjar vandra möts jag av en bris nedifrån dalen som håller flygfäna borta. Leden är fortsatt lika lätt att vandra. Snart befinner jag mig i sluttningen och tittar ned mot BLT-stugan Darreluoppal. Tänk om det finns bröd att köpa?
Darreluoppalstugan på Padjelantaleden
Vid stugplatsen håller stugvärden mycket riktigt på att steka bröd så jag bestämmer mig för att koka kaffe och ta en förmiddagsrast. Här träffar jag på en vandrare som jag stött på lite då och då under dagarna i Padjelanta. Han har blivit magsjuk…
Jag är extra glad över att jag druckit vatten genom min flaska med filter. Extremvärmen som slog till har nog bidragit. Eller så tog han bara vatten på fel ställen, vad vet jag.
Stugplatsen är hur som helst väldigt trevlig och här hade det varit fint att övernatta. Om jag någon gång springer mellan stugor och kom söderifrån hade jag nog valt STF Njunjes och sedan denna ifall det passar med båt/buss.
Jag äter mitt bröd, dricker kaffe och luftar fötterna. Samma rutiner som alltid men det finns något vilsamt i det med. Jag passar också på att smörja in fötterna med anti-skavstick som funkar toppen på mina fötter för att motverka skavsår.
Skönt att slippa tejpa i förebyggande syfte. Här finns förresten mitt blogginlägg om hur jag tejpar mot skavsår ifall du vill veta.
Nu börjar vandringen ändra karaktär. Jag tar mig över ett enkelt vad och vandrar sen ner genom Tarradalen. Gräsmyrar och skogspartier kommer allt oftare och jag kan ofta gå på fin spång. Jag har en tanke på att vika av upp mot Slihtavágge men tänker trots allt att jag vill gå hela Padjelantaleden nu när jag ändå är här.
Vandring i Tarradalen till STF Såmmarlappa
Således trampar jag vidare mot Såmmarlappastugan. Nu är jag inte kvar i Padjelanta nationalpark längre utan Padjelantaleden fortsätter genom Pärlälvens fjällurskogs naturreservat.
Fjällurskogen är vildvuxen, tät och fylld av stormhatt. Att naturen får växa, ja, naturligt är viktigt för den biologiska mångfalden. Däremot är det inte så lätt att ta sig fram. Jag antar någon annan är ansvarig för att ta hand om leden och krasst sett så verkar det inte gå så bra.
Spången är trasig, borta eller svinhal och stigen däremellan är lerig, stenig och smal. Kontrasten mot den otroligt välskötta leden i Padjelanta är slående. Tack och lov så regnar det inte.
Jag kommer fram till Såmmarlappa som ligger några meter från Tarraälven. Blir sugen på att ta ett dopp med badplatsen är upptagen av en tysk gubbe så det får vara.
Istället köper jag lite snacks och en cola i butiken och äter lunch inne i stugan för att komma undan bromsarna som välkomnat mig ner i dalgången.
Självisk på solovandring
Jag har verkligen ingen brådska men benen vill gå. Och jag lyssnar. En grej för mig med vandring är att jag lyssnar på min kropp. Jag njuter av att inte behöva anpassa mig till någon annan eller förhålla mig till någon annans behov. Jag kan bara känna inåt i mig själv. Det känns lyxigt. Nästan förbjudet själviskt.
Således vandrar jag vidare och svär lite över förhållandena på leden. Det är ingen idé att skönmåla den här delen av sträckan. Det är vad det är. Men nästa gång blir det oledat i Vállevágge istället. Jag bara går, fotar inte ens.
STF Tarrekaisestugan på Padjelantaleden
En bokstavlig stormhattsdjungel välkomnar mig till Tarrekaisestugan. Och ett tjejgäng som sitter vid bordet utanför. Vi delar erfarenheter av vandringen. Snart kommer stugvärdarna ut och det visar sig vara ett trevligt par i min ålder. Vi snackar också och eftersom det är så lite folk så får jag lov att tälta direkt nere vid Tarraure. Sjön alltså.
Den ligger blank och tyst. Att det här blir sista tältnatten känns underligt på något sätt. Men det är ett antal kilometer kvar, plus en båtfärd, innan jag är framme i Kvikkjokk. Jag äter min middag och lyssnar på ljudbok igen. Det är mysigt.
Blogginlägg om min vandring på Padjelantaleden
- Dag 1: Vájsáluokta via Kutjaure till Luohppen (Nordkalottleden och Padjelantaleden)
- Dag 2: Padjelantaleden: Sáluhávrre, Låddejåhkå och Árasloukta
- Dag 3: Padjelantaleden: Stáloluokta och Duottar
- Dag 4: Padjelantaleden: Darreluoppal, Såmmarlappa och Tarrekaise
- Dag 5: Padjelantaleden dag 5: Tarradalen, Njunjes och Kvikkjokk
Lämna ett svar