Jag kände mig ensam efteråt

När jag vandrade Gröna Bandet själv, då kände jag mig inte ensam. Men efteråt har det delvis känts tomt. Både inuti och i relation till andra personer. Förmodligen för att det är svårt för att relatera till upplevelsen av att ta en paus från både vardag och vardagslogistik utan att det är en semesterresa.

Jag fick nyligen frågan om att vara ambassadör för Gröna Bandet, jag sa såklart ja, och fick svara på några intervjufrågor. Alltihop kommer upp på deras hemsida så småningom men bland annat så sa jag så här:

”För mig är Gröna Bandet många små stunder av total närvaro. Nu i efterhand känner jag tydligare den enorma mentala belastning som ett vanligt liv med jobb och vardagslogistik faktiskt innebär. Jag undrar hur det kommer sig att vi väljer att leva så här. För jag tror varken huvudet eller kroppen mår bra av det egentligen.”

Om känslan efter Gröna Bandet

Nu efteråt gör det till och med ont av att kolla på bilder. Jag längtar tillbaka så mycket. Då älskar jag det vanliga livet, jobbet och sådär. Men det skaver ändå att lägga majoriteten av livet på att jobba. Kommer det ha känts värt det i efterhand? En kollega sa det också häromdagen, att hon skulle vilja känna inifrån sig själv att det är okej att inte jobba ett visst antal timmar utan att det är värdet man skapar som ska räknas.

Fint nog för oss så jobbar vi på ett företag där det är en dröm både chefer och kollegor delar. Men inuti mig är det lutherska värderingar som härjar, bitvis obehindrat. Arbeta, arbeta, arbeta. Mät alla timmar och minuter. Arbeta. Jag vill inte.

Det är inte heller speciellt hjälpsamt att luthers bäst kompis jante sitter på min andra axel och säger det är själviskt att tänka så här. Vem tror du att du är som förtjänar att föra på nått annat sätt än alla andra?

Jag förstår varför många förändrar sina liv efter Gröna Bandet eller någon annan långvandring. Folk bryter upp, flyttar, byter jobb. Jag gjorde ju också det men vi hade redan bestämt oss innan vandringen började, det var skönt för det gjorde det lättare att njuta i nuet under vandringen. En vardag i fjällen hjälper jättemycket, jag känner en otrolig tacksamhet. Till omständigheterna vi själva skapat.

Längtan kvarstår ändå. Och längtan till att skida Vita Bandet är mer levande än någonsin. Jag undrar när jag kommer göra det.

Här finns min dagbok och alla blogginlägg från Gröna Bandet.