Att våga, och att vara modig, betyder inte att du inte är rädd. Det handlar om att agera trots att något känns otäckt. För mig var det läskigt att skriva och ge ut egna böcker men även i friluftslivet finns situationer som är utmanande. Att cykla utförs är något jag tycker är skrämmande.
Svetten rinner och låren protesterar mot att behöva cykla uppför en skidbacke. Vi befinner oss i Tänndalen, närmare bestämt vid mountainbike-området i Hamra. Liften har stängt för säsongen men vi, och ett par entusiaster med proffshjälmar, trampar ihärdigt uppför.
När det blir för brant leder jag cykeln. Jag stannar, andas in frisk höstluft och blickar upp mot Svansjökläppen där vi vandrade nyligen. Det känns lite galet att åka på två hjul nedför en brant backe. Stigarna är smala och fyllda med sten. Trots cykelns rejäla stötdämpning är motståndet jag känner i magen markant.
Det är rent ut sagt otäckt att rulla fram på gruset mellan fjällbjörkarna. Det hjälper inte att tänka på hur ”alla” på sociala medier verkar våga cykla utför i en jäkla fart.
Jag ser framför mig hur jag faller av cykeln och bryter både det ena och det andra. Känner mig feg, stel och gammal när sambon, i mina ögon, dödsföraktande pilar nedför i hög hastighet. Där borta finns en flackare stig. Jag vågar trycka på lite grann trots att det tar emot. Vi far över ett krön och passerar ledkryss efter ledkryss.
Och så plötsligt uppenbarar sig en regnbåge på himlen och jag inser att jag upplever fjällen på ett sätt jag aldrig gjort förut. Jag var rädd, men gjorde det ändå.
No Comments