I tältet som egentligen är för två trängs vi alla tre. Jag, Max och Tamarind. Det är mysigt att vara ute tillsammans. Morgonrutinen med att bryta förläggning, koka kaffe och äta frukost går så mycket lättare utan regn. Vädergudarna håller sina händer över oss.
Nu styr vi kosan mot Vistasstugan för en förmiddagsrast innan vi lämnar den markerade leden.
Vattnet under hängbron är isande blått. Lillvargen går modigt över bron och resten av oss faller på. Det är fem kilometer till Vistasstugan. I den täta björkskogen får vi syn på en älg med sin kalv. Lyckas inte fånga dem på bild.
Några vad är större än sist men de är fortfarande enkla. Jag kan ofta ta stora kliv över bäckarna men byter ibland till vadarsandaler. Det är första gången jag har sådana. Oftast knatar jag på i mina kängor.
Några deltagare har lätta skor som går att vada i, andra byter till vadarskor. Det finns fördelar med båda metoderna. Framförallt har jag fördelar av mina långa ben och steg.
Från Vistasstugan till Unna Visttasvággi
Efter bron vid Vistasstugan (där vi bjöds på saft!) viker vi av ut i terrängen. Färden mot Unna Visttasvággi startar över fjällhed och fortsätter in i en blöt och myggig fjällbjörkskog. Det är blött, en del mygg och skogsdungar varvat med fjällhed.
Snart börjar stigningen uppåt. Vi tar höjdmeter och vandrar nu över gräsiga sluttningar ombytt med stenfält. Till vänster om oss tornar Påssustjåkka (Bossoscohkka) upp sig med sina glaciärer.
Sen bär det uppåt i en rejäl stigning för att komma in i Unna Vistasvaggi. Vi tar lunchpaus halvvägs upp i backen. Skönt att fylla på med energi. Här finns maten jag käkar, prisvärd och god tycker jag. De frystorkade pastarätterna är bäst tycker jag.
Vi spanar nedåt i Vistasdalen. Snart är det dags att säga hej då till den frodiga grönskan. Lilla Vistasdalen är nämligen stenig, karg och ganska ogästvänlig. Kontrasten är extrem.
Jokken som skär igenom passet har branta kanter så vi håller höjd och korsar enkelt högre upp.
Nu tar stenfälten vid och hastigheten nedgår. Det är knepigt att balansera men stavarna hjälper. Över sadeln, nu är vi mitt i Unna Vistasvaggi. Här ser det snarast ut som ett stenbrott med en stor sjö (Unna Visttasjávri) i mitten. Isen ligger fortfarande och några renar strosar lojt omkring. Bortre strand är tvärbrant.
Vandring genom Unna Vistasvaggi
Vi fortsätter alltjämt uppför. Snart är vi omgivna av steniga bergväggar. Vattnet i sjön Unna Visttasjávri är fortfarande fruset och snöfält kantar sidan av sjön. Eftersom vi får tillräckligt bra grepp bestämmer vi oss för att fortsätta framåt.
Att gå över snöfält är både tungt och lätt. Sjunker man igenom riskerar man skador och att halka och glida iväg ner mot vattnet är förstås farligt. Samtidigt tycker jag ofta det är lättare att gå på stabila snöfält än att balansera över stenfält.
Med varierande grad av besvär kliver vi fram över stenblock och snöfält. Det är kargt, ödsligt och en sådan kontrast mot hur frodig och levande Vistasdalen är.
Hastigheten nedgår. Det tar lång tid att vandra genom Unna Visttasvággi. Passet kallas också Lärarinnepasset efter de tre lärarinnorna som avled i det hårda fjällvädret påsken år 1950.
Jag har avlastat en deltagare med en större del av packningen men det är utmanande terräng. Tror inte jag lyckats beskriva det tillräckligt innan vandringen. Alla kämpar på och gör det väldigt bra! Alla klarar av sträckan.
Bortom stenfälten tar vi middagsrast. Jag äter Food Force Pasta Bolognese, också god.
En isande vind drar in genom passet och marken är fuktig. Bäst att ta sig ner mot Kungsleden för att hitta en bra lägerplats. Regnet jagar oss ut ur Lärarinnepasset bara för att sedan sluta och låta oss njuta av fantastisk kvällsol på väg ner mot dalgången och Aliseatnu. Vi ser bort mot Alesjaurestugorna också.
Snabbt upp med tälten, ett iskallt dopp i bäcken och så hopp ner i sovsäcken. Ännu en vandringsdag är slut.
Lämna ett svar