Utanför tågstationen breder Nagano ut sig. Nagano är en, med japanska mått mätt, liten stad och den ger direkt ett ganska sömnigt intryck. Det ska visa sig stämma men vi är inte här för uteliv. Eller, det är precis det vi är, i bemärkelsen att vistas utomhus. Redan från tågstationen ser vi bergen som kantar staden. Vinter-OS gick av stapeln här 1998 men stadens glansdagar tycks ha passerat. Bergen som kantar Nagano är oavsett både höga och vidsträckta, de står där som en kuliss, delvis höljda i dis.
Hemma hos Takafumi-san i Nagano
Vi ska bo hemma hos Takafumi-san och vi behöver inte vänta länge förrän han dyker upp för att hämta oss vid tågstationen. Det glesa, vita skägget är lätt att känna igen från bilden han lagt upp på AirBnB. Hans gula hus, som han delar med sin syster, ligger i utkanten av staden, en bit upp på höjden.
Träden grönskar fortfarande och det finns till och med blommor i trädgårdarna. Hösten verkar sen i år för vi ser knappt några träd vars löv skiftat färg. Kanske kommer vi hitta höstfärgerna uppe i bergen, det visar sig. I Nagano tar vi dagen som den kommer och tempot är lugnt.
Hemma hos Takafumi-san flyttar vi in i ett traditionellt japanskt sovrum med tatamimatta på golvet och utvikbara dynor att sova på. Toaletten har, precis som överallt här, diverse olika sorters spruta vatten-funktioner. Rispappersdörrar som skjuts i sidled avskiljer de olika rummen från varandra. Utom badrummet då, där är skjutdörren av trä.
Gillar ni onsen, frågar Takafumi-san. Jo då, svarar vi och han pekar upp för kullen, in bland husen. Mycket riktigt så ligger det lokala badhuset där. Vi rekar vägen när vi joggar på eftermiddagen, efter att ha sprungit förbi ris- och äppelodlingar och låtit blicken vila mot bergen som utgör horisonten.
Gatorna är rena, det ligger inte skräp någonstans trots att det inte finns några papperskorgar utplacerade. På de små odlingarna som trängs mellan husen jobbar många äldre. Solhattar med breda brätten och långärmat skyddar mot UV-ljudet. Själva ler vi mot solen. Vi joggar förbi, vinkar glatt och möter flera personer som promenerar med sina shiba-hundar. Nöjda återvänder vi till vårt tillfälliga hem.
I utkanten av Nagano, där vi alltså befinner oss, finns en steakrestaurang. Den är ingen västerländsk kopia utan här steks kött som serveras på en varm sten, traditionellt helt enkelt och uppenbarligen en plats för familjemiddagar över generationsgränserna utifrån vad vi gissar om övriga gäster. Personalen pratar inte engelska men maten är fantastisk god. På kvällen somnar vi gott på golvet i det gula huset på sluttningen. Tystnaden är påtaglig.
Vandring till tempel i Togakushi
Dagen därpå äter vi frukost vid ett lågt bord i rummet intill vårt. Det är en mix av TV-rum och té-rum. Rå fisk, ris, misosoppa, omelett-wok och matcha serveras av Takafumi och hans syster. När vi sedan ger oss ut för en lokal vandring stoppas vi på uppfarten av Takafumi. ”Not good” säger han om våra vandringsplaner och gestikulerar åt oss att hoppa in i bilen. Han har en bättre idé.
Vi gör strax ett pitstop invid en höjd, där finns en trappa och en stig upp till ett litet shrine, en mindre helgedom, som klamrar sig fast ytterst på en klippa. Den finns inte ens på Google Maps. Takafumi-san väntar i bilen medan vi går upp och vi får se både helgedomen, utsikt över Nagano och en giftig orm.
I bilen nedanför väntar Takafumi och han bestämmer att vi ska åka till Togakushi, ett naturområde nordväst om Nagano. Vi har insett att det är bäst att bara säga ja och åka med. Inte en krona tar han för besväret.
En två kilometer lång vandring bland höga cederträd tar oss till förbi en stor torii-gate och vidare upp till Oku-sha, helgedomen vid Mount Togakushi. Många japanska besökare är på plats för att dyrka vid templet och det ringer i bjällrorna de bär. Dessa visar sig vara björnskrämmare, det finns tydligen mycket svartbjörn i området.
Templet Zenko-ji och onsen i Nagano
Ett stopp till hinner vi, menar Takafumi som kör oss tillbaka till Nagano via de mest extrema serpentinvägar jag någonsin sett. Strax är vi vid tempelet Zenko-ji inne i stan. Det är ett vacker område, definitivt sevärt. På gatan som leder upp till templet köper vi oyaki, japanska dumplings som kommer från Nagano-området från början, gjorda av vete och bovete med diverse fyllningar. Det är väldigt vanligt i Japan att mat som serveras på restauranger representeras i plast utanför, eller på bild, det är alltså något som görs för lokalbefolkningen framförallt. Smidig värre dock.
När kvällen närmar sig tar vi med oss varsin påse, med en stor och en liten handduk och promenerar upp till Wakatsuki Onsen. För 600 yen får vi bada i det varma källvattnet. Badet, som är väldigt litet och enkelt, har en herr- och en damavdelning. Alla badar nakna och man börjar med att sitta på en plastpall och tvätta sig med en slang eller en hink. Sedan sitter man i någon av de olika ”poolerna”/tunnorna. Efter ett tag går man och tvättar sig igen, och sedan ner i källvattnet. Jag varvar mellan den väldigt varma och den kalla poolen. Utomhusbadet är fantastiskt med utsikt mot bergen. Det är vi och lokalborna här också, faciliteterna är enkla men damen som jobbar här gör att alla känner sig välkomna.
Det lilla tåget i Kurobe
Vår sista dag i Nagano ägnar vi åt Kurobe Gorge Railway. Min uppfattning utifrån guideboken var en naturupplevelse men det visar sig vara mer industrihistoria. Ett shinkansentåg tar oss till Kurobe-Unazukionsen och här visar det sig att vi även behöver ta ett lokalt tåg, typ spårvagn, för att komma upp till Unazukionsen. Byn är… sådär. Det lilla, öppna tåget är inte heller riktigt vad vi trott utan sträckan genom dalen passerar dammar och kraftverk snarare än den fascinerande natur jag hoppats på. Sevärt, visst, men det är inte värt att åka hit enbart för den upplevelsen. Kanske hade det varit annorlunda i sprakande höstfärger, vilket det var förra året den här tiden, men…
Vi åker det till Keyakidaira, tågets slutstation, äter lunch på stationen eftersom det inte finns något annat, och går en vandring på en timme upp till ett onsen. En känsla av de höga bergen får vi, med de extremt branta sluttningarna så nära. Att bestiga toppen i närheten ska ta 11 timmar. Enkel väg. Vi låter bli och skramlar ner med tåget igen.
Tillbaka till Nagano, där tar vi lokalbussen tillbaka mot Takafumi-sans hus. Busschauffören stannar bussen invid trottoaren, kliver bak till oss och frågar vart vi ska. Han vill försäkra sig om att vi ska åka ut från centrum. Ja, säger vi. Han bugar och kör sedan vidare genom den mörka, trygga, vänliga men sömniga staden Nagano.
No Comments