Mitt friluftsliv / Vandringsleder och destinationer

Fjällvandring dag 6: Ribakloukta till Njunesgeahèi

17 juli 2022

Written by Wilda Nilsson

Efter en traditionsenlig grötfrukost begav vi oss mot Abiskojaurestugorna. Inte för att vi hade något särskilt där att göra men det är skönt med ett tydligt mål för en marsch.

Vandringen var vacker, vi stötte på en del folk och sedan blev jag faktiskt lite överraskad över hur hårt upptrampad Kungsleden är ned mot Abisko nationalpark.

Kungsleden från Abiskojaure mot Alesjaure

Vi såg till att ta ordentligt med raster. Helst där det är fin utsikt, lite lätt blåst för att slippa myggen och gärna med en sten att sitta på.

I Abisko nationalpark får man inte tälta fritt så vi hade en tanke på att antingen tälta vid Abiskojaurestugorna eller pressa vidare mot Kårsavagge och hitta en tältplats utanför nationalparksgränsen. Väl framme vid Abiskojaure blev det för svårt att säga stopp. Några godisbitar och så iväg igen.

Vi kollade med stugvärdarna vilket väder som väntades (och kunde i efterhand konstatera att fjällvädret som vanligt gör som det vill oavsett vad prognosen säger) och gick därefter iväg längs stigen mot Kårsavagge.

Trögt, tungt men inte tråkigt sammanfattar eftermiddagens vandring uppför Njunesgeahèi. Vi följde stigen från Abiskojaure och tryckte i rätt så rask takt upp oss själva 600 höjdmeter och passerade strax väster om en av topparna som mäter 1 150 meter över havet.

Wilda Nilsson fjällvandring i Abisko nationalpark

Det syns inte ens på bilderna hur sliten jag kände mig. Lycklig var jag ändå, med ett blommande fjäll, milsvid utsikt och världens bästa kille som sällskap. Max fick ta täten och sprida energi till mig. Så trött i benen och hela kroppen idag men det är bara att knata på. Så länge det inte handlar om riktiga skador är det ofta ingen fara att kötta på.

När vi kommit över krönet och tagit ett par obligatoriska bilder var det Max tur att dippa och jag piggnade till i takt med regnets ökade intensitet. Det blev något av en kamp att ta sig nedför ned de hala stenfälten i jakten på en tillräckligt bra tältplats. Tillslut lyckades vi och vi fick upp tältet.

Rejält kallt hade det blivit och gaspumlan kämpade för att få ur sig det sista av gasen till vattenkokningen. Jag satte mig i tältöppningen för att få lite väderskydd och ville mest bara bli klar och kunna dra igen om oss. Det var en oerhört vacker dag men en fysiskt tung sådan. Vi avverkade över 16 kilometer och en herrans massa höjdmeter.