Färgerna skiftar, luften är ännu friskare än vanligt. Hösten är på ingång och på fjället färgas gult, orange och rött. Det har precis börjat och den absolut bästa höstveckan har vi framför oss, mitten av september är magiskt i Funäsfjällen och att vandra så här års, det betyder lugn och ro på riktigt.
Det finns så gott som inga mygg kvar, och det betydligt färre människor ute på fjället. Lugnet dominerar helt enkelt. Ja, om man inte vill kirra en adrenalinkick genom att åka mountainbike utför skidbackarna i Tänndalen då. Det rekommenderas för övrigt. Men åter till vandringen.
Jag och Sara vandrade en väldigt fin och enkel tur. Vi tog bilen upp till fjällparkeringen precis bortom Hamra, 40 kr kostar det, och vips är man på kalfjället. Parkeringen ligger precis nedanför Svansjökläppen ovanför Tänndalens skidanläggning. Det är så lätt att få mycket fjäll för väldigt lite ansträngning i Funäsfjällen. Sen går det såklart att göra mer extrema äventyr här också, som soloturer på turskidor.
Nu var dock inte planen att göra något extremt eller ens att gå upp för Svansjökläppen. Vår plan var att följa stigarna bort mot sjön Bolagen och njuta av höstfärgerna. Här uppe liksom på Vättafjället och Rödfjället har hösten kommit igång ordentligt. Eftersom jag fortfarande är sliten efter övningen och insatsen i Finland så var det skönt och välbehövligt men en kortare dagstur utan krav eller måsten.
Utsikten mot Storvigeln var hänförande med moln som rullade in. Riset skiftade i rött och gult och det vi bara njöt av en flack och därmed enkel vandring. Det är fascinerande hur nära det är till sån här natur i Funäsfjällen. Det är snälla och enkla fjäll på det sättet, det räcker med dagsturer för att få magiska vyer och härliga upplevelser.
Jag hade det finaste sällskapet också i form av Sara och Räser. Eftersom vi båda skulle tillbaka till byn för att hinna förtidsrösta så tog vi oss inte hela vägen till Bolagen utan vi gick ett tag och sedan vände vi. Men inte innan jag försökt, och misslyckats, med att laga lunch åt oss. Borde hålla mig till påsmat… Stormkökets handtag gav upp och hälften av tortellinin ramlade ut. Suck.
Som tur var fanns det annat att fokusera på, bokstavligen talat med kameran då. Det är något visst med höstfärgerna, eller hur? Nästa helg föreläser jag i Småland om att vandra med hund och jag tror nog att bilderna på Räser kommer smyga sig in i min presentation. Det är ledsamt att Flexie har så dålig rygg men jag hann ta en kort fjälltur med henne imorse innan Sara hämtade mig. Just nu ligger hon, Flexie alltså, och snarkar på golvet bredvid. Imorgon är en ny dag, då blir det mer fjällvandring. Känner så mycket kärlek till Funäsfjällen och alla fantastiska människor jag lärt känna här.
Inser att jag låter som en propagandamaskin för Tänndalen med omnejd men jag har liksom hittat min plats i livet och den är här. Jag tror du kommer känna något liknande, börja med att hyra min och Max lägenhet någon vecka för att prova på området vettja.
No Comments