Lapplandsleden från Klimpfjäll mot Hemavan, dag 24-26 på Gröna Bandet

15 juli 2024

Här kommer loggboken från ett par fina dagar på Lapplandsleden. Slipsikstugan, Durrenskalet och Västra Vardofjället var höjdpunkter på Gröna Bandet.

Slipsikstugan via Klimpfjäll till Tjåkkelestugan, dag 24

Vaknade till mulet väder och kokade kaffe enligt rutin. Sjukt värt med presskaffe måste jag säga. Gott och trevligt om morgnarna. Städade iordning stugan och lämnade den finare än det var när jag kom dit.

Vandrade i moln och duggregn ned till Klimpfjäll för att proviantera och äta lunch. Enligt utsago skulle en 230 grams gas finnas reserverad till mig på Handlarn med tyvärr hade dom sålt den till en annan Bandare och det var slut på lager. Generellt rätt utplockat i butiken. Som tur var hade dom en öppnad gas som någon lämnat så den fick jag. Saker löser sig alltid och skönt att slippa bära en jätteförpackning för sådana fanns i lager.

Improviserade lite rätter och bestämmde att det var värt att bära 2,5 dl kokosmjölk upp på fjället. Gick sedan till Hotell Klimpfjäll och käkade en väldigt, väldigt god lunchbuffé. Inte gratis men kändes som om jag åt för två. Minst. Värt! Kunde också ladda powerbank och mobil medan det regnade utanför. Blev en rejäl siesta men i efterhand så värt det eftersom jag sen fick bra sikt i Durrenskalet till skillnad mot en annan Bandare jag mötte i Tjåkkelestugan. Hon hade inte sett nått av det vackra och dramatiska skalet.

Vandringen på eftermiddagen/kvällen var vacker och enslig. Bra att gå när få andra gör det. Uppför i skidbacken sög såklart men det var en kort bit och snart gav björkskogen vika för ristäckt fjällhed och vyer bortåt Marsfjällen.

Durrenskalet sen då, som ligger mellan fjällen med de fantastiska namnen Västra Fjällfjället och Östra Fjällfjället var precis sådär kargt och dramatiskt som man önskar sig.

Var helt ensam och kunde i lugn och ro beundra molnslöjorna som svepte in Durrenpiken i sockervadd.

Vandrade vidare mot Tjåkkele och njöt ömsom förbannade de satans myggorna som ansträngde sig för att jag inte skulle känna mig så ensam som jag var. Knappt att myggspray hjälper. Det var inte mycket att göra än att vandra vidare. Lite ljudbok och några godisbitar tog mig de sista kilometrarna till Tjåkkelestugan. Satte upp tältet innan jag gick in i stugan.

Där inne väntade ett glatt gäng och det var trevligt att snacka. En väldigt fin hund hade dom också. Dessutom fick jag lite snacks av dom, uppskattat!

I efterhand sett drog jag vinstlotten som sov i tält för Tjåkkelestugan blev fylls av mygg trots allt stängt. Gissar de kommer in genom skorstenen eller något. En tjej, som hade säng i stugan, gick ut vid tvåtiden på natten och satte upp sitt tält…

Datum: 14/7-24

Sträcka: 32,1 km

Lapplandsleden Tjåkkele till Västra Vardofjället, dag 25

Kaffe inledde dagen som vanligt. Inne i stugan gick jag höra om den myggiga natten och jag bestämde mig för att vandra över Västra Vardofjället istället för att gå Lapplandsleden från Åtnikstugan till Gränssjö.

Nu hade jag förvisso tänkt köpa lite mat där, ansträngde mig i Klimpfjäll för att hålla nere inköpen. Svårt det där, jag bär ofta för mycket men det ger flexibilitet… Ett problem betyder dock att det finns en lösning. Frågade helt enkelt det trevliga sällskapet i rummet i till om de hade nån mat att sälja till mig. Riktiga trail angels var dom och gav mig en frystorkad bolognese (Real, bästa smaken!) och nudlar samt havregryn. Otroligt snällt.

I efterhand hade jag överlevt på det jag hade, särskilt som det finns en butik jag inte visste om i Boxfjäll, men det var med lugn i magen jag nu kunde ge mig av. Vandrade längs den fina Norgefararleden. Såg den berömda cykeln och vek sedermera av på Lapplandsleden mot Åtnikstugan. Efter en svettig stigning och utförslöpa tog jag lunchrast och Maria hann ikapp. Vi slog följe till stugan. Sedan tog jag en längre rast och hon gick vidare.

Genom björkskog och snår, uppåt uppåt men ack så värt det. Utsikten mot Norge var hänförande men hopplöst att fånga med mobilen. Trist att inte ha en riktigt bra kamera på äventyret men nån måtta får det vara på att släpa grejer. Fortsatt ingen mobilmottagning (den tog slut vid rastskyddet Durrenstugan) men jag njöt i ensamheten. Tog en rast vid en bäck och tvättade håret. Tänkte det skulle hinna torka i den solvarma vinden under kvällens vandring.

Vid sjöarna vid rengärdet passerade jag Maria på avstånd, såg hennes tält vid sjön men jag ville fortsätta och njuta av kvällen. Soligt, blåkupa. Då mår man. Tog middagsrast när jag kommit över ett krön så jag kunde se bortåt Skalmodal och Aamere. Upp dit imorgon alltså. Ser brant ut tänkte jag.

Tog mig nedåt, gick på stenar över en jokk med trasig bro och hittade strax därefter en fin tältplats. Hade fyllt vätskesystemet i bäcken så körde dusch med slang istället för bad eftersom det inte fanns rinnande vatten precis vid tältplatsen. Bra med kartrek innan, då är det värt att bära vatten kanske 500 meter till en fin tältplats. Gömde mig för myggen i tältet och njöt av en fin kväll.

Datum: 15/7-24

Sträcka: 29,3 km

Västra Vardofjället till Daevna, dag 26

Värsta stigningen och jobbigaste dagen på Gröna Bandet? Kanske. Men också en av de finaste och så jobbigt var det faktiskt inte. Ett steg i taget och så vidare, även när det är tvärbrant och de falska topparna avlöser varandra.

Dagen började dock med kaffe, mjölkpulver + vatten + crunchy müsli och äta i tältet för att slippa mygg. Som vanligt således. Packade ihop och gav mig av rätt tidigt. Såg ut att bli en fin dag och jag ville verkligen göra alla höjdmeter en dag med bra sikt. Tack vädergudarna för detta underverk!

Vandrade på stigen ned mot älven och såg Aamere torna upp sig. Varje meter neråt kändes som en förlust men det är som det är. Tog rast på en hängbro och lyckades med konststycket att inte tappa nått i vattnet nedanför. Lite asfaltspromenad och sen var det dags att stiga upp i skyn.

Svettigt och jävligt med snart avklarat. Sedan väntade flera kilometer uppe på Aameres bergsrygg.

Väldigt häftigt och helt omöjligt att fånga på bild. Satt och åt snacks på rast när två renar kom förbi.

Sen gick det utför, bokstavligen talat, och halvvägs ner mötte jag en annan bandare och fick lunchsällskap. Mer neråt och sen hundratals meter upp. Trodde flera gånger jag var uppe men det var falska krön. Väl uppe var belöningen att gå nedåt, vilket är betydligt jobbigare för knäna tycker jag. Uppför går att pressa på ett annat sätt.

Såg fina bäckar på vägen ned som gröpt ur berget. Nere vid sjön sen fanns en strand och stigen bort till stugan Arevattnet var lätt att vandra.

Tog middagsrast i stugan men satte sedan av igen. Kände mig jagad av regnet och var jagad av mygg. Nästan synd att avsluta en så fin dag såhär. Vadade och tog mig upp på en ås där jag fick upp tältet.

Behövde bada och la mig i bäcken i närheten. Myggen svärmade ovanför mig och bäcken var smal och grund men kanterna rätt höga så det var som att ligga i en iskall, vattenfylld kista med mygg ovanför. Drömsemester.

Kastade mig in i tältet och var så hungrig att jag var tvungen att äta en frukostportion. Somnade gott sen och kände tacksamhet till den som uppfann myggnät. Vandringen på Lapplandsleden från Klimpfjäll till Hemavan var helt underbar. Vill gå den här sträckan igen.